Viktigt att inte åsidosätta sina "nöjen".

Jag kämpar på med min vikt. Gick ner sex kilo, och står nu där och trampar. Är inte alls i form för att orka kämpa på som jag borde. Men jag tänker två gånger hela tiden, och medvetandet är där hela tiden. Ibland tillåter jag mig att fela. Och ibland berömmer jag mig att avstå. Men det är mycket i mitt huvud nu.
Insett att jag måste sluta tänka på alla "måsten" ibland. Har haft en ständig ångerst för att jag inte presterar mitt bästa i alla lägen, när jag vet att jag kan bättre.
Känslan av otillräcklig är överhängande hela tiden, och att man alltid gör andra besvikna när man inte når upp till förväntningarna. Vet att det mesta av det sitter i mitt egna huvud, men det hjälper inte.
Har märkt mer och mer de senaste halvåret att min tid inte räcker till. Jag känner mig alltid överhopad och huvudet bara maler och när jag inte jobbar planerar jag hur jag ska jobba, hinna mm.
Mitt sunda förnuft, påminner mig ibland om att det är jätte viktigt att släppa jobbet. Men jag kommer på mig själv med att inte kunna det alls lika ofta som förut.
Förut kunde jag avsätta tid för en kaffe hos svägerskan. En mysig stund på lekplatsen med barnen. Tid i mitt pysselrum. Avbrott lite då och då helt enkelt.
Men senaste tiden har det blivit för sällan. Vi köpte en mysig uppblåstbar spa pool till trädgården. Och den har jag använt MASSOR! Men även när jag sitter där i det varma sköna vattnet, kommer jag på mig själv med att planer jobbet, och känna ångest för att jag egentligen inte har tid att sitta där, (!?!?) "jag borde egentligen göra schemat för sommaren nu" "Skit, få inte glömma packa gympapåsen till i morgon när jag kliver upp här ifrån" och så spinner tankarna.
Jag har alltid sett mig själv som en bekväm och lat person, Och då kan man ju ALDRIG NÅGONSIN "GÅ IN I VÄGGEN". Och det tror jag till viss del är sant. MEN det är lika illa att vara lat och bekväm och därför få massa ångerst som leder till mental stress. Senaste månaderna har jag börjat ha huvudvärk. Och eftersom jag är en anti-pille-person, så vet jag att jag måste ändra något om huvudvärken ska gå över. Vila brukar alltid hjälpa. Men jag har inte haft ro att kunna ta mig tiden till att äns vila med huvudvärk. Och vissa dagar har jag till och med tagit huvudvärkstablett för att slippa bry mig om orsaken. Men i går vaknade jag med huvudvärk tredje dagen i rad. Och jag kände på kvällen att jag nog måste ta mig en funderare på vad som är orsak till värken.
Det var då jag gick igenom mina känslor och började fundera. Insåg att det var länge sedan jag hade tid med en lunch med någon. Har inte tagit en kaffe hos svägerskan på månader. Inte umgåtts med någon vän sedan nyår. Pysslat när jag tvingat mig själv till det, för att föröka bli av med huvudvärk. Inte tränat eller gått en promenad sedan i höstas. Har inte äns haft orken att skriva här. Och att kolla på pinterest, som jag älskar, har varit ångerst framkallande. Då jag känner att jag använder tid som jag istället borde spenderat på viktigare saker.
När jag går på toaletten brukar jag passa på och kolla fb, men har istället fått dåligt samvete och valt att svara på mail och kolla intranätet, istället. Blev så chockad igår när jag insåg det själv!
Började få lite andnöd när jag kände mig lite smått i en riskzon. Jag FÅR INTE, KAN INTE, VILL INTE bli utbränd eller vad man nu ska säga. Jag har bara problem att somna enstaka kvällar. Så det är ju inte allvarligt på något vis ännu. Men rädslan fick mig att börja läsa lite på ämnet igår.
Och det första jag läser är just att alla människor kan hantera stress, och det kan vara direkt hälsosamt till och med. OM man bara ger sig tid till återhämtning i lika stor utsträckning. ?!?!? Återhämtning? Vad, hur, var när?
Inser att stress och  återhämtning är jätte olika för olika människor. Men hur vet man vad som är lagom för en själv. Huvudvärk hos mig själv vet jag av erfarenhet, bara är relaterat till väder (då kan jag inget göra, mer än faktiskt ta en tablett), eller till spänning. Inför ett viktigt möte, så spänner jag mig alltid. Jag spänner käkarna och är nervös. Och när det väl är över får jag jätte ont i huvudet, och då är det vila som gäller. Så uppenbarligen är jag spänd mycket mycket oftare nu än förr. Och det låter ganska sannolikt. Förr var största bekymret att kläderna inte passade, eller att man missade en rolig fest pga jobbet typ.
Nu är det små bekymmer hela tiden. Skola, dagis, städning hemma, anställda, jobbet, ekonomi, företagsekonomi, framtidsplaner, ofrivillga förändringar, ja massa små små saker men det tar aldrig slut. Och den förändringen har nog jag inte riktigt hunnit med på själv.
Inser nu medan jag skriver, att det är super viktigt för mig att börja strukturera upp min vardag. Ruta in livet lite mer. Avsätta och öronmärka tiden lite mer. Och sedan inse att mer kan jag inte göra. Det finns inte mer tid, och that´s life liksom.
Så i helgen ska jag försöka ta detta med min Duracell kanin till sambo. Och i alla fall FÖRSÖKA att få honom att förstå. Sedan göra ett vardags schema och faktiskt försöka följa det något sånär. Och på måndag ska jag försöka strukturera upp mitt schema på jobbet ännu bättre oxå. Fast där har jag i dagsläget redan betydligt bättre struktur än hemma. Dock håller det inte riktigt, och jag missar ofta både lunch och pauser och lämnar jobbet med en känsla av "Jag hann inte klart" och därför tar jag ofta med mig jobbet hem, eller börjar redan i bilen planera upp morgondagens arbete..och DET är definitivt inte bra.
Känns liksom som att tiden inte alls räcker till.
Och när min personal säger på senaste mötet "Du borde kanske vara här lite mer på kvällar och helger så du ser hur det fungerar då" känner jag genast ångerst. Visst borde jag vara det! Hade jag inte haft familj och barn, hade jag sannolikt varit det oxå. Genast börjar skuldkänslorna och tvivlet växa...vem tror jag att jag är, som kan ha både företag och familj när jag är kvinna?!
Och så ringer de från skolan. Vi behöver träffas. Kan ni komma vid den å den tiden? Självklart kan vi det! Barnen är ju absolut det viktigaste i mitt liv! Jobbet klarar sig. Jag får bara ta med det hem och jobba efter barnen somnat. Fördelen med att ha eget företag ju! Eller?
Och så är vi hos läkaren, just det, allergi...damm torka golvet minst tre gånger i veckan helst. Jo men det ska vi väl kunna fixa! Det är ju inte så mycket kvar på renoveringen nu heller. Bara en ny trapp som ska på plats, efter den är tillverkad, och en öppning i väggen där trappen ska igenom som måste upp först. Och ett annat hål som ska öppnas upp, så vi kommer in i källaren utifrån igen. Och sen ska ju bara köket flyttas, och barnen ska få sitt nya rum, och sen ska det bara fixas i ordning tapetseras o sånt enkelt. Sen har vi bara en veranda, en altan och en carport kvar att göra. Det är ju lungna puckar...Om man bara sluta tänka frammåt, och bara tar en dag i taget tänker jag. För egentligen är jag inte alls stressad av allt det där. ÄRLIGT, det är jag inte. Det som stressar mig är att min sambo är tidsoptimist, och tror att han hinner trycka in någon "to do" sak direkt efter jobbet, vilket är jätte bra. Men där börjar min stress. Fixa maten, fixa barne, diska undan, läsa, lägga och vips är klockan 20.00. Vad ska jag prioritera nu tänker jag. Jobba ifatt lite? Plocka undan och städa? Pyssla? Slutar oftast med att jag inte gör någonting riktigt alls. Plocka undan lite på bordet kanske, plockar fram jobbgrejerna för att inse att jag är för trött för att det jag ska göra ska bli rätt. Plocka undan det igen. Känner mig trött. Funderar på om jag ska sätta mig i soffan istället. Men känner mig inte tillfreds nog för att kunna göra det med gott samvete. Strö kollar lite på min telefon. Börjar planera upp morgondagen. Plocka fram kläder till barnen.. och så kommer äntligen sambon och räddar mig genom att säga "Ska vi ta lite te", och så sitter vi några minuter i soffan med en kopp te och pratar om barnen och veckans uppbokningar, kalas mm. Å sen är det läggdags.

Känner mig väldigt sällan tillfreds nu för tiden. Jag är super nöjd över mitt liv. Jag älskar det. Jag har det precis som jag önskat mig. Men ändå känner jag mig inte tillräcklig. Kallas det för prestationsångest? Jag är inte ett sånt där typexemplar av nånting. Jag är liksom inte renodlad av något. Jag är lite lat, lite effektiv, jag är lite bekväm, och lite ordningsam, jag är lite social och lite folkskygg, lite blyg och lite utåtriktad, lite självsäker och lite osäker. Fövirrad peronlighet kan man kanske säga...

Men jag är i alla fall så pass insiktsfull att jag förstår att det är något som måste förändras. Och det går inte i en handvändning, och det begär jag inte heller.
Men bara att faktiskt ta mig tiden att skriva av mig lite här idag, gör att jag känner mig lite bättre till mods idag. Jag har dessutom en lunch dejt. Och det är fredag, och helg. Solen skiner och frysen lagades idag! Så lite härligt känns det trotts allt! Och jag har framtidsstro på att jag kommer att reda ut både familj och företag om jag bara är öppen och tydlig med att jag är ingen Super Woman. Jag behöver hjälp för att mitt liv ska fungera. Och det ÄR ok. Vilket företag går runt med hjälp av endast EN person. Man har ju anställda av en anledning, jag måste bara våga lita på dom, och lägg större ansvar på dem som vill ha det.
Och hemma är vi ju en familj. Så då får vi ju helt enkelt hjälpas åt som en sådan. Och kanske strukturera upp lite bättre som sagt. Och jag måste förlika mig med att det är ok att ha nöjen i livet, även om andra ser det som "onödigt", för det kanske visst är viktigt för mig. Som en lunch dejt eller en kaffe paus. Eller en fika på stan. Vad är livet värt om man inte ha lite kul oxå :-D

Härlig helg på er!
TGIF eller hur!

Insikts grej nummer två!

Igår satt jag å kollade på film med min sambo. Filmen handlade om en missbrukare, och plötsligt insåg jag att det är just vad JAG ÄR! Jag är en jäkla äta-pundare, food-junkey eller MAT MISSBRUKARE kan man kalla det!

Det kan tyckas låta hårt. Men det är ett ärligt faktum.
Mannen i filmen vi såg, var orsak till att några männikor misste livet och massor inklusive han själv, skadades svårt. Det var ett uppvak för honom, och han gjorde sig av med all sprit och droger han hade. Men ett par dagar senare ställdes han inför lite motstånd, och vips så hade han handlat på sig massa alkohol och söp sig redlös igen. Tragiskt nog så kände jag SÅ igen mig.
Fast i mitt fall handlar det om mat som jag vet inte är bra för mig...

Bara minuter innan vi skulle kolla på filmen tex. så hoppade min sambo in i duschen, och jag skulle fixa lite te till oss. Ute i köket satte jag på en gryta vatten, tog fram tepåsar och muggar. Och vips så öppnade jag skafferiet och sökte efter "något gott".  För två år sedan tog jag tag i mon övervikt och gick med hjälp av Xtravaganza ner över 30kg i vikt. Jag är därför mycket väl medveten om vad som gör att jag går upp i vikt, vad jag inte borde äta för ofta. Hur ofta ajg borde äta och hur sent mm. Jag besitter verkligen ALL KUNSKAP om hur min kropp fungerar, och vad som får mig att må bra. Men vad sjutton hjälper det?!?!
Där stod jag med öppen skafferi dörr, ögonen sökte febrilt efter något onyttigt och lätt tillgängligt. Mitt förnuft påminde mig om att jag inte borde äta något mer idag alls, det var ganska sent, och jag hade redan ätit kvällsmat för en knapp timme sedan. Duktigt stängde jag snabbt skåpsdörren.
Vattnet kokade, och jag slog upp det i våra temuggar. Var på jag öppnr kylen för att ta fram mjölk. Innan jag själv hunnit reagera, står jag och hets tuggar imig en bit toblerone. Jag har alltså innan mitt egna förnuft hunnit reagera, slitit fram tobleronen, brutit en bit, moffat in hela i munnen och smält igen kylen igen. Jag lyssnar efter dushen, för att säkerställa att min sambo inte kommer ut och tar mig på bar gärning. Inser att jag glömde ta fram mjölken. Öppnar kylen igen, med munnen full av chokladen motstår jag impulsen att ta en bit till, och konsentrerar mig på mjölken. Ångerfull tar jag tekopparna och går in och sätter mig i soffan och inväntar min sambo. När jag sitter där själv blir jag så arg på mig själv. Varför i hela världen var jag tvungen att ta den där biten?!!! Jag moffade ju i mig den så fort att jag itne äns hann känna vad den smakade och ännu mindre njuta av den. Så vad gjorde den för jädra nytta?!!  Senaste året har jag börjat lägga på mig igen. Jag har gått upp över 10kg av de 30 jag gick ner. JAG HAR KONSTANT ÅNGERS, DÅ JAG ÄR SÅ BESVIKEN PÅ MIG SJÄLV.
Varför låter jag det hända? Hur kan jag förkasta något jag själv kämpat så hårt för och lyckats så bra med??! Varför?!

Så börjar filmen, och just där, just då, i det ögonblicket mannen i filmen av ren dålig självkänsla i ett svagt ögonblick när han tycker att allt går emot honom sveper en ren vodka. Just i DET ögonblicket, känner jag igen EXAKT den känslan han visar oss tittare. Och jag inser det. Jag ÄR en missbrukare. Jag är BEROENDE. SKIT SKIT SKIT!!!! Eller är det bra kanske!? Att jag blir ännu mer medveten?

Efter filmen, går vi och lägger oss, och min sambo säger något i stil med "Hur dum kan man vara som först gör så rätt, och sen genom en enda handling förgör det bra man hunnit åstadkomma. Vilket slöseri på både pengar och enegri, och till vilken nytta?!"
Jag tar åt mig hela meningen, säger godnatt och mår skit. Just så gör ju jag. Jag dedikerade ett halvår av mitt liv till att gå ner i vikt. Jag fokuserade till 1000, motionerade, tränade, åt rätt, gick på gruppmöten och utövade massa mental träning. Det kostade mycket pengar. Jävligt mycket pengar. Men det var värt vart enda öre. Och det funkade! Jag gick ner i vikt, mådde super bra. Kände mig starkare än någonsin.  Om jag ÄNTLIGEN kunde lyckas med detta, det största hindret i mitt liv. Då kunde jag nog lyckas med allt!! Jag kände mig oövervinnerlig! Och nu, två år senare, så håller jag på att förstöra allting. Allt jag jobbat så hårt för, håller på att förgöras. Varför? Hur kan jag bara låta det ske?! Varför?!!! Funderar och ältar ett bra tag innan jag slutligen somnar.

I morse vaknar jag med samma ånger som jag somnade med. Jag mår inte bra. Känner mig ledsen och nedstämd.
Men igår får bli min vändpunkt! Jag tänker INTE BLUNDA mer. Tänker inte stå bredvid och se på hur jag själv förinta mitt välmående, min kropp och min självkänsla. NEJ, nu får det var NOG!
Livet är så mycket mer än vad jag äter! Jag MÅSTE omfokusera helt enkelt!
Eller...nja, helt ENKELT blir det nog inte. Lite i smyg, skulle jag önska att det vore ett annat typ av beroende, som an bara kan "klippa" och aldrig använda igen "bara".
Det känns så mycket svårare att välja bättre, äta mindre och ändå fortsätta äta. Ändå fortsätta och känna smaker. Fortsätta att bli bjuden på allt man inte borde äta.
Men det får nog blir mitt "första" steg. Sluta äta allt det uppenbara felaktiga. Slut med vanligt godis och snacks. Ett litet steg i rätt riktning får bli mitt nya startskott.

27:E OKTOBER 2014                  *Vändpunkten*

Frammåt marsh!

Jodå livet rullar på i ett högt tempo som alltid! :-)

Men efter en kvalitets semester utan familjen, känner jag nu att energin faktiskt ökar. Det vara bara tre dagar iväg. Men avkastning vilka ljuvliga dagar...
Kan inte riktigt sätta fingret på vad som var bäst. Sällskapet, samtalen, den mentala avkopplingen, miljön och känslan av att verkligen fullt ut njuta av varenda minut var så självboostande att jag inte insåg det för än nu flera veckor senare.

Nu känns det som om jag gjort en uppgradering av mitt liv.

 "Life 34.0"
Är en om möjligt, ännu insiktsfullare version än tidigare.
Några mentala övningar har äntligen kommit som standard istället för som tillval.
Plötsliga krascher har reducerats betydligt.
Den uppleves mer satabil och pålitlig.
Minnes kapaciteten är som tidigare, men arbetsminnet är utökat något. Vilket märks i den förbättrade arbets prestandarden.
Lite sociala och roliga funktioner har även blivit mer lätt åtkomliga. Vilket ökar lusten att spela och på andra sätt vara mer social.
Överlag kan man säga att denna version har betydligt färre störmoment och allt flyter på bra dagligen.
En uopgardering alla definitivt borde göra!

:-)
Ha ha ha! Lite kul att ändra uttryckssätt ibland. Men livet känns verkligen mer lätthanterligt efter lite distans!

Något annat bra jag gjort, är att eliminerat saker jag står mig på till vardags. Små små saker som tar otroligt mycket energi utan att man knappt märker det..
Allt från en felplacerad krok på jobbet, till lådor som ska upp på vinden, till Fb inlägg som aldrig glädjer. Saker att ta tag i med en gång istället för att störa sig å reta sig i oändlighet.

Jag har dessutom tack vare min favoritapp, "Peptalk m Olof Röhlander" blivit bättre på att tänka "rätt" med en gång.
Alla som känner mig vet att jag är en tänkare. För några år sedan var jag en ganska orolig tänkare, som ofta ältade och ältade. Jag har alltid varit positivt i andra människors närvaro. Men när jag blir ensam har jag alltid haft en tendens till att bli överanalyserande och ganska låg. Deppig har jag väl egentligen bara varit endast under väldigt korta men intensiva tillfällen. Max en helg. Förr var jag alltid tvungen att skriva av mig för att få ordning på tankarna. Med påföljden att efter barnen fötts och företaget rullat på, så minskade min tid att skriva. Och utan att skriva, blev det allmänt kaos inom mig. Vilket resulterade i den absolut längsta och jobbigaste depp-perioden i mitt liv. Den var väl inte konstant, men det var allt jämt en grå och dyster period. Nu så här i efterhand skulle jag nog uppskattningsvis säga att den höll på i nästan ett år. Men då negativitet inte faller sig naturligt för mig, så insåg jag att något måste förändras. Enklast var att börja med de största mest uppenbara yttre omständigheterna. Men samtidigt insåg jag att jag mitt i allt detta måste hitta ett annat sätt att "bearbeta" mina tankar. Att inte hinna skriva av sig var ju uppenbarligen en katastrof. Så jag uppfylldes av ett behov av att lära mig hantera tankarna snabbare.

Efter massa övning och läsning av diverse självhjälps böcker. Några besök på föreläsningar,  och absolut inte minst efter peptalk-appen! Så känner jag nu att jag har betydligt bättre koll på mig själv och vad mina tankar gör och påverkar mig. Hur jag snabbt ska värja från vissa tankar, och hur jag ska dirigera om dom osv. Jag har senaste halvåret fokuserat på att få in dessa moment som vanor istället för händelser. Och efter resan känner jag äntligen art jag faktiskt lyckats!
En omstart och uppgraderingen var tydligen det som behövdes!

Så nu tar vi hösten och framtiden med en klackspark! Livet är precis så underbart som jag vill ha det! Och jag njuter i fulla drag!!!!!

Hoppas detta inspirerade någon att tänka och förhålla sig annorlunda till sina tankar.
Du bestämmer!

Ha det bäst!

Turbulens...

... i mitt liv.


Inget direkt negativt. Bara som vanligt, väldigt händelserikt. :-)

Första halvåret har inneburit:

• Införande av 4 arbetsledare på jobbet, med allt vad det drog med sig.
• Tre dagars jobb Seminariei Göteborg.
• Sommarpersonal anställts, lärts upp och sommarschemat satt.
• Köpt ett hus till. (?!???)
• Renoverat nya huset. (?!?!!!)
• Hyrt ut nya huset.
• Avskaffat arbetsledarna, då det visade sig vara en ur usel ide.
•  Påbörjat sista etappen på den utvändiga renoveringen på vårt hus.
• Ville ha slutat på förskolan, för att börja i skolan efter sommaren. Har sista låånga sommarlovet nu.
• Mitt pysselrum har gått in i slutskedet av renoveringen. Bara lister å sånt som ska dit.
• Har precis påbörjat en omorganisering av företaget, för att tillsätta en Restaurang Chef.
• Försöker ha semester, mellan allt jobb (som inte syns att man gör, men som upptar enormt mycket tid)

Så egentligen inget konstigt. Utan bara livet :)

God cirkel tack!

Igår vid lunch beslutade jag mig för att denna negativa spiral faktiskt fick ta slut jyst där och nu. PUNKT.
I två veckors tid har jag uppfattat det som att det bara varit det ena problemet efter det andra.
Jag har hela tiden försökt vara positiv och hitta på bra sidor av allt som hänt. (för att nämna liteav problemen: rejält stopp i avloppen på jobbet, spärrat företagskort, idiotbankman, pajad skrivare, mental stress pga av allt som förskjuts som påföljd).
Egentligen har det inte varit MÅNGA probelm, bara något enstaka, men när problemen inte går att lösa smidigt, så blir jag megastressad. Och att vänta är som ni vet INTE MIN GREJ! Nu har jag väntat i över 14 dagar på att få åtkomst till företagsbanken. Och det är INTE OK!
Under den tid har jag behövt betala både räkningar, moms och löner. Å stå å vänta halvtimmes vis uppe på banken för att kunna göra mina ärenden var och varannan dag som "den där dryga kunden nu igen", är inte heller så självboostande...
OCh att min bankman sedan tror att allt går att lösa med lite smör och pengar får mig nästan att explodera. Ser jag så jävla billigt ut eller?!
Nej tack. Ny bankman ska jag ha. En som jag kan ha förtroende för och som kan visa lite engagemang. Ingen säljartyp med smörkräm i käften. Dessvärre verkar det som om mitt bankkontor lider brist på vettig personal. Så just i dagsläget känner jag nästan för att byta bank helt och hållet.
Men nu ska jag först ordna upp allt som jag kommit efter med, tackvare detta. SEN ska jag kontakta banken och se om jag kan få det som jag vill och hitta en bättre bankman, annars är det nog dags att kontakta de andra bankerna...

Men från igår fick jag nog av att vara irriterad. Och redan på eftermiddagen började det hända massa kul saker! Syster följde med mig på en sen lunch efter frissan, och hon var SÅ FIN I HÅRET!! Gjorde mig så glad att se henne lägga energi på sig själv igen :-) Fick tag i en kanon människa på bankens kundtjänst, som gick till botten med mitt ärende! Hon ringde dessutom idag för att kolla att allt fortfarande fungerade som det skulle. *nöjd* Jag kontaktades av några intressanter som ville träffa mig för att diskutera lite om företagets framtidsplaner. Jag har lite ideer och funderingar som jag behöver kolla upp möjligheterna för. *förhoppningsfull*
På jobbet börjar bitarna falla på plats som jag vill. *befriande*
Så idag kände jag att jag kunde unna mig lite bloggande när jag äntligen har fått lite ro i själen igen. Så skönt att skriva av sig! Att skriva är verkligen min terapi. Oavsett om det läses av andra eller inte, så är det så befriande och läkande att skriva. Det ger mig alltid ett bättre vidare perspektiv på saker och ting. Och jag få oftast ett avslut på en viss känsla. Om jag tex. varit ledsen, så är det tröstande att skriva. Har jag varit arg är det lugnande och har jag varit räd eller ängslig så är det styrkande. Det konstiga är att jag aldrig varit en "skrivande person". Jag hade inga särskilt bra betyg i svenska i skolan. Mina uppsattser var kantade av grammatiska fel och oftast tappade jag en massa ändelser på många ord. Jag kan inte säga att jag någonsin fått något som inspirerat mig att skriva bättre. Mina lärare fick aldrig svenka och språket och skrift att verka annat än svårt och helt bortom min kuskaps nivå.
Det var nog när jag flyttade till Karlskrona som jag började skriva brev till min bästis som då flyttat till Örebro, som jag började sätta ord på mina tankar. Och allt sedan dess har det bara fortsatt. Då skrev man för att infomera henne om allt som hände i mitt liv, både tankemässigt och i verkligheten.
Sedan blev det många brev skrivna som aldrig blev klara, och så efter hand blev det kanske mer som någon slags halvdan dagboks skrivning, fast i vanliga randiga block. Och så har det fortsatt, fram tills att jag skaffade min första blog på familjeliv. Då blev det så naturligt att skriva av sig där, i min slutna blog, som bara jag kunde läsa.
Och med tiden har denna blogg fått axla detta mer och mer.
Jag skriver säkert väldigt peronligt på ett sätt. Samtidigt som jag själv känner att jag inte utlämnar för mycket till allmän bekådan. Det är mest mig och mina tankar som svamlas om här. Och dessa tankar har en tendens att förändras under skrivandets gång, så jag kan tänka mig att utomstående bara finner allt väldigt skumt och rörigt. Men so what. Jag skriver helt för MIN skull. Dock är det roligt att få komentarer och till och med lite spännande att veta att de där ip-numrerna kan tillhöra precis vem som helst. Kanske någon granne... någon ensam tonåring i Umeå..eller en småbarns mamma i LA. Vem vet?! Och vad spelar det för roll?
Jag har inget större mål med detta bloggande, än att slippa betala en psykotrapeft för att ventilera mina konstiga tankar och fundringar. De flesta hävdar nog att jag funderar för mycket. Sant. HELT SANT. Men hur i hela fridens namn kan man sluta med det då? Finns det någon avvänjnings kurs att gå??
Att sysselsätta sig massor brukar funka bra, men då drabbrs ju sömnen istället, för då måste man ju använda natten till allt filosoferande. Dumt.
Så jag fortsätter nog skriva här när jag behöver.
Här känns så bra. Det är mitt virtuella krypin. Hit kommer man bara om man vill ta del av mig och mina tankar. Är man ute efter något annat så har man nog gått fel. Så enkelt är det.

Nu känns det så himla mycket bättre. Nu är det dags att fortsätta jobba. Har precis satt i mig en god Veggibiff Sub och ett äpple. Så jag orkar jobba på ett par timmar till. Nästan så jag hoppas att det blåser storm ute, då känns det ännu bättre att sitta här nerei "grottan" på jobbet och lyssna på Norah Jones och bara låta timmarna flyga.
Jag älskar faktiskt mitt jobb. Jag vet att det inte alltid verkat så. Och det har inte alltid varit så. Men nu. Nu känner jag verkligen mig tillfreds här på jobbet. Funderar just på att börja plugga lite på distans för att utveklas lite mer... Ska träffa dem på vuxenutbildningen nästa vecka, och hör mig för vad för altenativ som finns. Jag har ju så otroligt mycket mer att ge och lära känner jag.

Men nu ska jag jobba vidare.
Ha en underbar dag och stundande helg på er!