Igår vid lunch beslutade jag mig för att denna negativa spiral faktiskt fick ta slut jyst där och nu. PUNKT.
I två veckors tid har jag uppfattat det som att det bara varit det ena problemet efter det andra.
Jag har hela tiden försökt vara positiv och hitta på bra sidor av allt som hänt. (för att nämna liteav problemen: rejält stopp i avloppen på jobbet, spärrat företagskort, idiotbankman, pajad skrivare, mental stress pga av allt som förskjuts som påföljd).
Egentligen har det inte varit MÅNGA probelm, bara något enstaka, men när problemen inte går att lösa smidigt, så blir jag megastressad. Och att vänta är som ni vet INTE MIN GREJ! Nu har jag väntat i över 14 dagar på att få åtkomst till företagsbanken. Och det är INTE OK!
Under den tid har jag behövt betala både räkningar, moms och löner. Å stå å vänta halvtimmes vis uppe på banken för att kunna göra mina ärenden var och varannan dag som "den där dryga kunden nu igen", är inte heller så självboostande...
OCh att min bankman sedan tror att allt går att lösa med lite smör och pengar får mig nästan att explodera. Ser jag så jävla billigt ut eller?!
Nej tack. Ny bankman ska jag ha. En som jag kan ha förtroende för och som kan visa lite engagemang. Ingen säljartyp med smörkräm i käften. Dessvärre verkar det som om mitt bankkontor lider brist på vettig personal. Så just i dagsläget känner jag nästan för att byta bank helt och hållet.
Men nu ska jag först ordna upp allt som jag kommit efter med, tackvare detta. SEN ska jag kontakta banken och se om jag kan få det som jag vill och hitta en bättre bankman, annars är det nog dags att kontakta de andra bankerna...
Men från igår fick jag nog av att vara irriterad. Och redan på eftermiddagen började det hända massa kul saker! Syster följde med mig på en sen lunch efter frissan, och hon var SÅ FIN I HÅRET!! Gjorde mig så glad att se henne lägga energi på sig själv igen :-) Fick tag i en kanon människa på bankens kundtjänst, som gick till botten med mitt ärende! Hon ringde dessutom idag för att kolla att allt fortfarande fungerade som det skulle. *nöjd* Jag kontaktades av några intressanter som ville träffa mig för att diskutera lite om företagets framtidsplaner. Jag har lite ideer och funderingar som jag behöver kolla upp möjligheterna för. *förhoppningsfull*
På jobbet börjar bitarna falla på plats som jag vill. *befriande*
Så idag kände jag att jag kunde unna mig lite bloggande när jag äntligen har fått lite ro i själen igen. Så skönt att skriva av sig! Att skriva är verkligen min terapi. Oavsett om det läses av andra eller inte, så är det så befriande och läkande att skriva. Det ger mig alltid ett bättre vidare perspektiv på saker och ting. Och jag få oftast ett avslut på en viss känsla. Om jag tex. varit ledsen, så är det tröstande att skriva. Har jag varit arg är det lugnande och har jag varit räd eller ängslig så är det styrkande. Det konstiga är att jag aldrig varit en "skrivande person". Jag hade inga särskilt bra betyg i svenska i skolan. Mina uppsattser var kantade av grammatiska fel och oftast tappade jag en massa ändelser på många ord. Jag kan inte säga att jag någonsin fått något som inspirerat mig att skriva bättre. Mina lärare fick aldrig svenka och språket och skrift att verka annat än svårt och helt bortom min kuskaps nivå.
Det var nog när jag flyttade till Karlskrona som jag började skriva brev till min bästis som då flyttat till Örebro, som jag började sätta ord på mina tankar. Och allt sedan dess har det bara fortsatt. Då skrev man för att infomera henne om allt som hände i mitt liv, både tankemässigt och i verkligheten.
Sedan blev det många brev skrivna som aldrig blev klara, och så efter hand blev det kanske mer som någon slags halvdan dagboks skrivning, fast i vanliga randiga block. Och så har det fortsatt, fram tills att jag skaffade min första blog på familjeliv. Då blev det så naturligt att skriva av sig där, i min slutna blog, som bara jag kunde läsa.
Och med tiden har denna blogg fått axla detta mer och mer.
Jag skriver säkert väldigt peronligt på ett sätt. Samtidigt som jag själv känner att jag inte utlämnar för mycket till allmän bekådan. Det är mest mig och mina tankar som svamlas om här. Och dessa tankar har en tendens att förändras under skrivandets gång, så jag kan tänka mig att utomstående bara finner allt väldigt skumt och rörigt. Men so what. Jag skriver helt för MIN skull. Dock är det roligt att få komentarer och till och med lite spännande att veta att de där ip-numrerna kan tillhöra precis vem som helst. Kanske någon granne... någon ensam tonåring i Umeå..eller en småbarns mamma i LA. Vem vet?! Och vad spelar det för roll?
Jag har inget större mål med detta bloggande, än att slippa betala en psykotrapeft för att ventilera mina konstiga tankar och fundringar. De flesta hävdar nog att jag funderar för mycket. Sant. HELT SANT. Men hur i hela fridens namn kan man sluta med det då? Finns det någon avvänjnings kurs att gå??
Att sysselsätta sig massor brukar funka bra, men då drabbrs ju sömnen istället, för då måste man ju använda natten till allt filosoferande. Dumt.
Så jag fortsätter nog skriva här när jag behöver.
Här känns så bra. Det är mitt virtuella krypin. Hit kommer man bara om man vill ta del av mig och mina tankar. Är man ute efter något annat så har man nog gått fel. Så enkelt är det.
Nu känns det så himla mycket bättre. Nu är det dags att fortsätta jobba. Har precis satt i mig en god Veggibiff Sub och ett äpple. Så jag orkar jobba på ett par timmar till. Nästan så jag hoppas att det blåser storm ute, då känns det ännu bättre att sitta här nerei "grottan" på jobbet och lyssna på Norah Jones och bara låta timmarna flyga.
Jag älskar faktiskt mitt jobb. Jag vet att det inte alltid verkat så. Och det har inte alltid varit så. Men nu. Nu känner jag verkligen mig tillfreds här på jobbet. Funderar just på att börja plugga lite på distans för att utveklas lite mer... Ska träffa dem på vuxenutbildningen nästa vecka, och hör mig för vad för altenativ som finns. Jag har ju så otroligt mycket mer att ge och lära känner jag.
Men nu ska jag jobba vidare.
Ha en underbar dag och stundande helg på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar