Jag kämpar på med min vikt. Gick ner sex kilo, och står nu där och trampar. Är inte alls i form för att orka kämpa på som jag borde. Men jag tänker två gånger hela tiden, och medvetandet är där hela tiden. Ibland tillåter jag mig att fela. Och ibland berömmer jag mig att avstå. Men det är mycket i mitt huvud nu.
Insett att jag måste sluta tänka på alla "måsten" ibland. Har haft en ständig ångerst för att jag inte presterar mitt bästa i alla lägen, när jag vet att jag kan bättre.
Känslan av otillräcklig är överhängande hela tiden, och att man alltid gör andra besvikna när man inte når upp till förväntningarna. Vet att det mesta av det sitter i mitt egna huvud, men det hjälper inte.
Har märkt mer och mer de senaste halvåret att min tid inte räcker till. Jag känner mig alltid överhopad och huvudet bara maler och när jag inte jobbar planerar jag hur jag ska jobba, hinna mm.
Mitt sunda förnuft, påminner mig ibland om att det är jätte viktigt att släppa jobbet. Men jag kommer på mig själv med att inte kunna det alls lika ofta som förut.
Förut kunde jag avsätta tid för en kaffe hos svägerskan. En mysig stund på lekplatsen med barnen. Tid i mitt pysselrum. Avbrott lite då och då helt enkelt.
Men senaste tiden har det blivit för sällan. Vi köpte en mysig uppblåstbar spa pool till trädgården. Och den har jag använt MASSOR! Men även när jag sitter där i det varma sköna vattnet, kommer jag på mig själv med att planer jobbet, och känna ångest för att jag egentligen inte har tid att sitta där, (!?!?) "jag borde egentligen göra schemat för sommaren nu" "Skit, få inte glömma packa gympapåsen till i morgon när jag kliver upp här ifrån" och så spinner tankarna.
Jag har alltid sett mig själv som en bekväm och lat person, Och då kan man ju ALDRIG NÅGONSIN "GÅ IN I VÄGGEN". Och det tror jag till viss del är sant. MEN det är lika illa att vara lat och bekväm och därför få massa ångerst som leder till mental stress. Senaste månaderna har jag börjat ha huvudvärk. Och eftersom jag är en anti-pille-person, så vet jag att jag måste ändra något om huvudvärken ska gå över. Vila brukar alltid hjälpa. Men jag har inte haft ro att kunna ta mig tiden till att äns vila med huvudvärk. Och vissa dagar har jag till och med tagit huvudvärkstablett för att slippa bry mig om orsaken. Men i går vaknade jag med huvudvärk tredje dagen i rad. Och jag kände på kvällen att jag nog måste ta mig en funderare på vad som är orsak till värken.
Det var då jag gick igenom mina känslor och började fundera. Insåg att det var länge sedan jag hade tid med en lunch med någon. Har inte tagit en kaffe hos svägerskan på månader. Inte umgåtts med någon vän sedan nyår. Pysslat när jag tvingat mig själv till det, för att föröka bli av med huvudvärk. Inte tränat eller gått en promenad sedan i höstas. Har inte äns haft orken att skriva här. Och att kolla på pinterest, som jag älskar, har varit ångerst framkallande. Då jag känner att jag använder tid som jag istället borde spenderat på viktigare saker.
När jag går på toaletten brukar jag passa på och kolla fb, men har istället fått dåligt samvete och valt att svara på mail och kolla intranätet, istället. Blev så chockad igår när jag insåg det själv!
Började få lite andnöd när jag kände mig lite smått i en riskzon. Jag FÅR INTE, KAN INTE, VILL INTE bli utbränd eller vad man nu ska säga. Jag har bara problem att somna enstaka kvällar. Så det är ju inte allvarligt på något vis ännu. Men rädslan fick mig att börja läsa lite på ämnet igår.
Och det första jag läser är just att alla människor kan hantera stress, och det kan vara direkt hälsosamt till och med. OM man bara ger sig tid till återhämtning i lika stor utsträckning. ?!?!? Återhämtning? Vad, hur, var när?
Inser att stress och återhämtning är jätte olika för olika människor. Men hur vet man vad som är lagom för en själv. Huvudvärk hos mig själv vet jag av erfarenhet, bara är relaterat till väder (då kan jag inget göra, mer än faktiskt ta en tablett), eller till spänning. Inför ett viktigt möte, så spänner jag mig alltid. Jag spänner käkarna och är nervös. Och när det väl är över får jag jätte ont i huvudet, och då är det vila som gäller. Så uppenbarligen är jag spänd mycket mycket oftare nu än förr. Och det låter ganska sannolikt. Förr var största bekymret att kläderna inte passade, eller att man missade en rolig fest pga jobbet typ.
Nu är det små bekymmer hela tiden. Skola, dagis, städning hemma, anställda, jobbet, ekonomi, företagsekonomi, framtidsplaner, ofrivillga förändringar, ja massa små små saker men det tar aldrig slut. Och den förändringen har nog jag inte riktigt hunnit med på själv.
Inser nu medan jag skriver, att det är super viktigt för mig att börja strukturera upp min vardag. Ruta in livet lite mer. Avsätta och öronmärka tiden lite mer. Och sedan inse att mer kan jag inte göra. Det finns inte mer tid, och that´s life liksom.
Så i helgen ska jag försöka ta detta med min Duracell kanin till sambo. Och i alla fall FÖRSÖKA att få honom att förstå. Sedan göra ett vardags schema och faktiskt försöka följa det något sånär. Och på måndag ska jag försöka strukturera upp mitt schema på jobbet ännu bättre oxå. Fast där har jag i dagsläget redan betydligt bättre struktur än hemma. Dock håller det inte riktigt, och jag missar ofta både lunch och pauser och lämnar jobbet med en känsla av "Jag hann inte klart" och därför tar jag ofta med mig jobbet hem, eller börjar redan i bilen planera upp morgondagens arbete..och DET är definitivt inte bra.
Känns liksom som att tiden inte alls räcker till.
Och när min personal säger på senaste mötet "Du borde kanske vara här lite mer på kvällar och helger så du ser hur det fungerar då" känner jag genast ångerst. Visst borde jag vara det! Hade jag inte haft familj och barn, hade jag sannolikt varit det oxå. Genast börjar skuldkänslorna och tvivlet växa...vem tror jag att jag är, som kan ha både företag och familj när jag är kvinna?!
Och så ringer de från skolan. Vi behöver träffas. Kan ni komma vid den å den tiden? Självklart kan vi det! Barnen är ju absolut det viktigaste i mitt liv! Jobbet klarar sig. Jag får bara ta med det hem och jobba efter barnen somnat. Fördelen med att ha eget företag ju! Eller?
Och så är vi hos läkaren, just det, allergi...damm torka golvet minst tre gånger i veckan helst. Jo men det ska vi väl kunna fixa! Det är ju inte så mycket kvar på renoveringen nu heller. Bara en ny trapp som ska på plats, efter den är tillverkad, och en öppning i väggen där trappen ska igenom som måste upp först. Och ett annat hål som ska öppnas upp, så vi kommer in i källaren utifrån igen. Och sen ska ju bara köket flyttas, och barnen ska få sitt nya rum, och sen ska det bara fixas i ordning tapetseras o sånt enkelt. Sen har vi bara en veranda, en altan och en carport kvar att göra. Det är ju lungna puckar...Om man bara sluta tänka frammåt, och bara tar en dag i taget tänker jag. För egentligen är jag inte alls stressad av allt det där. ÄRLIGT, det är jag inte. Det som stressar mig är att min sambo är tidsoptimist, och tror att han hinner trycka in någon "to do" sak direkt efter jobbet, vilket är jätte bra. Men där börjar min stress. Fixa maten, fixa barne, diska undan, läsa, lägga och vips är klockan 20.00. Vad ska jag prioritera nu tänker jag. Jobba ifatt lite? Plocka undan och städa? Pyssla? Slutar oftast med att jag inte gör någonting riktigt alls. Plocka undan lite på bordet kanske, plockar fram jobbgrejerna för att inse att jag är för trött för att det jag ska göra ska bli rätt. Plocka undan det igen. Känner mig trött. Funderar på om jag ska sätta mig i soffan istället. Men känner mig inte tillfreds nog för att kunna göra det med gott samvete. Strö kollar lite på min telefon. Börjar planera upp morgondagen. Plocka fram kläder till barnen.. och så kommer äntligen sambon och räddar mig genom att säga "Ska vi ta lite te", och så sitter vi några minuter i soffan med en kopp te och pratar om barnen och veckans uppbokningar, kalas mm. Å sen är det läggdags.
Känner mig väldigt sällan tillfreds nu för tiden. Jag är super nöjd över mitt liv. Jag älskar det. Jag har det precis som jag önskat mig. Men ändå känner jag mig inte tillräcklig. Kallas det för prestationsångest? Jag är inte ett sånt där typexemplar av nånting. Jag är liksom inte renodlad av något. Jag är lite lat, lite effektiv, jag är lite bekväm, och lite ordningsam, jag är lite social och lite folkskygg, lite blyg och lite utåtriktad, lite självsäker och lite osäker. Fövirrad peronlighet kan man kanske säga...
Men jag är i alla fall så pass insiktsfull att jag förstår att det är något som måste förändras. Och det går inte i en handvändning, och det begär jag inte heller.
Men bara att faktiskt ta mig tiden att skriva av mig lite här idag, gör att jag känner mig lite bättre till mods idag. Jag har dessutom en lunch dejt. Och det är fredag, och helg. Solen skiner och frysen lagades idag! Så lite härligt känns det trotts allt! Och jag har framtidsstro på att jag kommer att reda ut både familj och företag om jag bara är öppen och tydlig med att jag är ingen Super Woman. Jag behöver hjälp för att mitt liv ska fungera. Och det ÄR ok. Vilket företag går runt med hjälp av endast EN person. Man har ju anställda av en anledning, jag måste bara våga lita på dom, och lägg större ansvar på dem som vill ha det.
Och hemma är vi ju en familj. Så då får vi ju helt enkelt hjälpas åt som en sådan. Och kanske strukturera upp lite bättre som sagt. Och jag måste förlika mig med att det är ok att ha nöjen i livet, även om andra ser det som "onödigt", för det kanske visst är viktigt för mig. Som en lunch dejt eller en kaffe paus. Eller en fika på stan. Vad är livet värt om man inte ha lite kul oxå :-D
Härlig helg på er!
TGIF eller hur!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar