Min mysiga Vardag..: Nu är hon här!

(sju minuter gammal)

Den 26/6-2011 kl.05.06 föddes vår lilla prinsessa!
Hon vägde 3420g och var 51cm lång, så de hade totalt felbedömt tillväxtultraljuden, ALLA TRE!!!
Men det gör mig ingenting, hon är perfekt på alla sätt och vis ju! :-)

Förlossningen gick FORT, som väntat....
Vaknade på midsommardagen och hade världens kramp i magen. Mensvärk som var enorm och kände mig jätte konstig. Jag blev lipig och trodde först att något inte stod rätt till. Kände inte bebisen alls. Men så efter någon timme kom en buff och jag lugnade ner mig. Innan lunch hade allt släppt och jag var som vanligt igen, men en känsla av att något kunde ske idag fanns kvar.

På eftermiddagen kände jag att det vore smart att sova ifall något skulle hända, eftersom jag var ganska mör å trött efter midsommarafton... Så jag la mig å sov mellan 19-21.
Fick lite förvärkar eller sammandragningar efter att jag vaknat sen på kvällen (den 25:e , midsommardagen), och kom med ca.10 minuters mellanrum. Vi kollade på en film, och när den var slut runt midnatt sa jag att det var lika bra att sova, ifall ifall det skulle sätta igång på allvar dagen efter. Fortfarande hade jag sammandragningar lika regelbundet, men inte alls smärtsamma. Vi gick och la oss, och jag somnade till. Vaknade cirkus en timme senare av att det gjorde ondare. Slumrade av och till mellan värkarna. Men vid kl.02.00 så gjorde dom för ont för att kunna ligga ner längre. Dessutom var jag kissinödig, så jag tänkte att det var en bidragande orsak till varför det gjorde ondare... Gick upp på toa och "swap" där gick slemproppen.
Oj, då innebär det att det i alla fall ÄR på g, tänker jag, och inser att i morgon eller övermorgon så borde vi har vår bebis här! Jag reser mig och går ut från toan, och plötsligt kommer värkarna tätare. 3-4minuter mellan varje, och dom sitter i mellan 45-60sek. Men fortfarande gör dom liksom inte så ont. Jag går runt lite i tv-rummet. Vaggar fram och tillbax i sidled när en värk kommer. Och undrar om detta är "dagen innan värkar" som jag hade med Ville ett helt dygn innnan de blev allvar och krut av dom... Tittar på klockan, halv tre. Väcker Henke å ber honom hämta min pilatesboll i källaren. Tänker att eftersom det är skönt att vagga, så kanske det är skönt att sitta på bollen å vagga. Han hämtar den och går å lägger sig igen. Jag tar en värk på bollen, och OH MY GOOD vad ont den värken gjorde!!! Reser mig snabbt efter och förkastar bollen helt! Skitboll!!!! Men värkarna efter känns mycket mer än tidigare de oxå. Så jag går in å väcker Henke igen, och säger att det nog faktiskt är dags snart. Han kvicknar till och kommer upp. Han frågar om det verkar nära, eller riktigt nära. Jag säger som det är, att när jag har en värk, så känns det RIKTIGT NÄRA, men mellan värkarna känns det som jag bara inbillat mig allt. Och att det nog är en dag kvar. (Ler åt hur dumt man tänker när man är mitt uppe i det).
Vi ringer till förlossningen, som säger att jag väljer själv när jag vill komma. Men eftersom vi bor så nära, kan vi stanna så länge jag känner att det är hanterbart. Och att det bara är att ringa innan vi kör sen.
Vi beslutar oss för att ringa barnvakten, som kommer straxt efter tre (om jag inte minns fel). Sen börjar vi planera för avfärden lite smått. Upplägg, väska, bilbarnstol mm. (Bilbarnstolen glömde vi i alla fall).
Vid detta laget har jag hittat bästa sättet att ta värkarna på! Att stå med huvudet mot Henkes bröst medan han trycker sina händer mot mina höfter när toppen av värken är, samtidigt som jag vaggar sida till sida. Hans tryck tar bort lite av fokuset på den värsta toppen, och jag känner först att så här kan jag ta 100 värkar!!! Detta gör att vi blir väldigt oeffektiva, men tjugo i fyra ringer vi in och säger att vi kommer inom 20 minuter ungefär.
Jag tar en värk i hallen, en ståendes utanför bilen, en utanför bilen i en bussficka på vägen, en utanför bilen på parkeringen vid förlossningen en utanför hissen, en utanför avdelningen. Så tiden från vi åkte tills vi kommit in blir ca. 15minuter. En färd som annars tar högst 5minuter.

Vi skrivs in 03.55... en stund senare kommer en barnmorska som frågar lite om värkarna, hur jag tänkt osv. Jag får ett par värkar medans hon pratar. Sedan vill hon att jag lägger mig ner för en undersökning. Jag tror jag ska dö när hon känner efter hur öppen jag är och när hon ska känna på mitt bäckenben, så börjar jag stortjuta. Känner hur jag skakar och tårarna bara rinner. Förstår inte varför jag alltis ska skämmas när jag gråter. Jag ber om ursäkt och skyller på hormoner, medan tårarna inte alls vill sluta komma. BM bara säger att det är ok att gråta, de har dom varit med om massa gånger.
Jag undrar plötsligt hur dålig smärttröskel jag måste ha, eftersom det gjorde SÅ JÄVLA ONT!!! Plötsligt blir jag jätte orolig att jag inte öppnant mig mycket alls. *svälj* Men jo, jag var öppen 4cm i alla fall. Jag vet att jag tänker att det innebär nog att det max är två timmar kvar tills vår bebis kommer. BM däremot säger att eftersom jag är omföderska, så är det svårt att tidsbedömma hur lång tid det kommer att ta. Det kan gå ganska fort, och det kan ta ganska lång tid. Men först måste vi sätta en ctg. Jag säger att jag inte vill ligga ner mer. Men hon tror inte att det går på något annat sätt. Jag skakar på huvudet medan tårarna fortfarande rinner. Jag vill inte ligga ner mer!!!! Hon föreslår att vi går in till ett förlossningsrum, och så kan vi testa att sätta den medans jag står upp. Och OM det inte ger tydliga utslag, så kan jag ju få lustgas medans jag måste ligga ner igen. Jag nickar nöjt, och vi går in. Jag byter om och hon sätter dit ctg:n. Jag står med ryggen mot monitorn, vill inte se hur bebisens hjärtljud stegrar och gör den ickegodkänd, som med Ville. Jag småpratar med Henke medans jag hänger i hans famn. Värkarna gör betydligt mer ont nu. Henke säger att det inte blir någon bock på monitorn, jag börjar känna ett behov av lustgas, för nu kommer värkarna ett i ett. Tankarna på ctg:n är helt bortblåsta. Henke ringer efter dom. Och när hon kommer, så infomerar han att jag vill ha lustgas. Dom sätter på den åt mig och ber mig sitta ner de första andetagen jag använder den, då man kan bli lite yr. Hon konstaterar även att ctg är godkänd. Hon frågar om jag vill ha ett stå bord att hänga emot, så Henke kan stå bakom mig istället. Jag nickar och vet att jag tänker, kommer nog inte hinna använda det men visst hämta du ett sånt... *ler*
Jag står upp med lustgasen, men ångrar mig mitt i värken. Sätter mig ner, och lägger mig sen ner nästan på direkten. Andas febrilt i lustgasen. Känns som den bara gjorde nytta första värken. Försöker påkalla uppmärksamhet och medela att den inte gör någon värkan. Men värkarna avlöser varandra och jag MÅSTE bara andas i den för att överhuvudtaget klara värkarna. Så inga ord kommer ur mig alls. Efter fjärde värken känner jag att jag inte kan andas i den mer,utan att helt tappa förståndet, och dessutom känns det som bebisen kommer NU, och det MÅSTE jag säga till om!!
Jag tar bort masken och halv skriker (med en röst som i mitt eget huvud låter som min lillasyster Emma när hon är på fyllan) att nu kommer den, den kommer nu! Henke frågar om han ska trycka på knappen efterdom igen. (Just det dom lämnade för att hämta ett ståbord, det hade jag helt glömt bort). Jag nickar och säger ja den kommer nu. Sen andas jag i masken febrilt igen. Det känns som jag ska bajsa på mig även denna gången, men nu vet jag att det innebär att bebisen står på.
BM kommer in, och Henke informera att jag sagt att bebisen kommer nu. Hon säger att hon ska kika, för riktigt så är det nog inte. Hon kollar och konstaterar att jag är öppen 9cm redan, hon berömer mig, och talar även om att det är hinnorna som buktar ut som gör att det känns som bebisen kommer. Jag vet att jag blev helt förvirrad, för jag var så säker på att bebeisen var påväg ut. 9cm bara liksom?! Va?!! Hon tar hål på hinnorna och det blir alldeles varmt och blött. Dom ber mig lyfta rumpan så de kan byta lakan å sånt... Jag bara flåsar och frustar. dom går bort till soptunnor och sånt å jag tänker NU kommer verkligen barnet! Hon vänder sig om och ser huvudet, och säger, ja nu står huvudet där. Jag krystar, men värken tar slut. Jag vet att jag ber henne trycka in det igen. Men ingen säger något, jag blir lätt förvirrad, vad ska jag göra?! Jag tar i allt jag orkar. Jag hör att hon frågar om jag har en värk. Jag svarar "Nej, eller jag vet inte". Sen tar jag i allt jag kan av ren vilja. Hon säger åt mig att jag inte kan krysta om jag inte har en värk, men det är redan försent, bebisen har "Ploppat" ut. :-) Känslan när den liksom "lämnat mig" är så otroligt härlig. Och när jag hör bebisen skrika känner jag bara en lycka som är obeskrivlig. När hon frågar om vi har en pojk eller flicka hemma, å vi svarar pojk, så säger hon ja då har ni en av varje nu då, för detta är en liten flicka, Ja då smälter jag. Minns att jag vet att jag visste att det var en flicka, men jag hade inte vågat tro på det hela vägen ut innan. Men nu, nu var det svart på vitt. Vår dotter har kommit till oss!!! Tårarna rinner och jag kan inte sluta le. Jag tittar på Henke å ber om en puss. Jag känner mig så pigg! Dom lägger henne på min mage, och Henke får klippa navelsträngen. Sen klöks hon, och skriket kommer inte med sån full kraft som hon borde, så de tar henne till skötbordet för att suga henne lite. Antagligen har hon svalt så mycket fostervatten eftersom det gick så fort. Undertiden har jag fått krysta ut moderkakan och avslag å sytts, ett litet stygn för en bristning... Otroligt, jag trodde att eftersom jag bara var öppen 9cm några minuter innan hon kommer ut, så borde jag spruckit massor! Så får vi tillbax henne. Sen säger som att hon kan tänkas kräkas och klökas en hel del nu, men det är som det ska. Å så blir vi själva. Jag känner mig som världens lyckligaste i det ögonblicket. Kärlek och värme är allt jag känner. Kan inte sluta le liksom.
Tiden går, och sen får vi de där efterlängtade smörgåsarna vid 09.00. Jag var då döhungrig!!

Jag försökte omgående amma, och det funkade i all fall som jag tänkt. Sen vid 10 fick vi komma upp på BB, efter blodtrycks koll och att jag kissat.

Efter lunch åkte Henke och hämtade Ville, å sen kom dom tillbax med choklad till mig!!! Ville var stolt och sa att lillasyster var jätte gullig.

(Hela familjen på BB, lillasyster är 10timmar och 30 minuter gammal)

Dom stannade till efter 18, sen blev jag och vår prinsessa själva över natten. Det kändes nästan lite lyxigt att få så mycket egentid med henne, men hemskt ensamt. Och sova kunde jag knappt inte alls. :-)
Morgonen efter, åt jag frukost och gjorde mig i ordning, och efter 10 kom Ville och Henke igen. Och efter läkarronden kl.11 så godkändes hon, och vi fick åka hem! *lycka*

Nu är hon en vecka gammal och allt känns underbart. Jag trodde att amningen funkade, men det visade sig i dag att hon inte gått upp något alls. Visst hon har inte gått ner heller, men uppenbarligen har jag inte tillräckligt med mjölk än. Så från och med nu ska vi ge ersättning efter varje amnings mål. Så ska vi väga henne på fredag igen.. Jag har köpt svagdricka och dricker ett glas innan jag ammar, och så dricker jag kopiösa mängder vatten. Käkar nötter och hoppas att min mjölk ska öka i mängd. Läste just att alkoholfriöl funkar lika bra som svagdricka, så när denna flaskan är slut går jag över till det. För svag dricka ärr inget gott. :-P

Dagarna spenderar vi mest hemma. Ville och Henke håller på med tillbyggnaden lite varje dag. Så bebisen och jag får lugn och ro med amningen. Bebisen ja...hon har nu fått ett namn av oss. :-)

Jessi Inga-Lill Elvira Olsson