Förkylning och mammaledig!

Förra veckan blev både Ville och jag genomförkylda med tjocka halsar och hostig sömn. Så vi blev hemma sjuka både torsdag och fredag. Hade sedan tidigare även planerat att vara mammaledig måndag tisdag, så det har verkligen blivit långledigt för vår del. *mys*

I onsdags hölls minnesstunden för min kära svärmor. Jag grät från att vi kom in i kyrkan tills vi kom hem. Tycker det är så orättvist. Vissa personer har så mycket att tillföra i en liv, och så försvinner dom. Medan andra är kvar fast man inte ens märker det.
Allt var jätte vackert, och salmerna och låtarna som spelades var så klockrena. Tårarna rullade nog på alla som var där. Det går liksom inte att inte bli berörd. Konstigt nog sitter man och försöker hålla tillbax tårarna. Det känns som man inte "får" gråta. Men hur jag än försökte så blev det nästan bara värre. Fick kämpa emot med hela min kropp för att hålla tillbax hulkningarna som hade överröstat prästen om jag hade börjat lipa på allvar. Jag skyller på hormonerna förrästen!
För jag ska ju ärligt erkänna att trotts dessa 12åren med Henke så har jag nog aldrig kommit min svärmor direkt nära. Men det gör ju inte saknaden mindre i alla fall. För hon var ju inte bara min svärmor, utan min sons farmor och min älsklings mamma. Det påverkar ju liksom hela framtiden för alla runt om. Som tjej dessutom tänker man ju alldeles för mycket på hur saker hade kunnat vara, och hur det borde blivit. Tankar som, "om hon bara hade blivit frisk", Om hon inte hade blivit sjuk, så hade hon gjort si och så i sommar... Alla onödigt smärtande tankar som inte tjänar något till att tänka, men som ändå tänks... i alla fall av mig.

Men jag vet att efter omständigheterna så har hon det jätte bra nu, och hon är och förbli alltid när oss, det vet jag. Men ändå... *tårar rullar*

Idag satt Ville och lekte vid vardagsrumms bordet. Han lekte med några gubbar och så hör jag honom säga "Hej, jag är sjuk, dom kunde inte laga mig på sjukhuset, jag åker upp i himlen nu, puss hej" den andra gubben svarar "Ok så lilla vän, jag hjälper dig, nu flyger vi, puss hej". Tror du inte man bara smälter, och tårarna bränner bakom ögonlocken. Min underbara lilla son, som börjat fantisera en massa och leker mycket med gubbar nu. Och gubbarna pratar alltid med varandra, eller så brottas de.
Man märker verkligen vad mycket det speglar hans tankar och liv. Och jag känner att det är viktigt att lyssna på hans lek, så man kan "lägga sig i" och förklara när han brottas med gubbarna och så. Då brukar jag bryta in och säga att man måste vara försiktig och om man slår den andra gubben, så måste den andra kramas och säga förlåt och se hur det gick. Man måste vara rädd om varandra osv. Han leker ju liksom rollspel. Och det är ju hans verklighet som speglas. OCh jag vill inte att den ska gå ut på att döda skada och ta sönder. Kanske är det fel kanske är det rätt. Men jag kan inte bara se på när han slår om kull gubbarna och säger "Haha" och "jag sparkar ner dig". Nä då kommer jag in och sägre "Trösta" mm. *ler*

Nähä, om vi skulle ta och göra något vettigt av denna dagen oxå. ;-)

Ha en bra dag på er!
*Vink* *vink*