Kurr...

Fasen vad jag är hungrig! Vår lilla solstråle somnade precis. Eller rättare sagt, jag har PRECIS lagt honom..så sover gör han nog inte riktigt ännu. Därför håller jag mig en bit från köket, vill att han ska få somna riktigt innan man börjar väsnas där ute. (sover vägg i vägg med köket.) Skickade nu (18.33) ett sms till min "Hunk", att han kunde få köpa med sig ngt ätbart på vägen hem. *kurr* Känner att den där "lätt retligheten" kommer krypandes. Den som kommer när man inte ätit på länge.
Förut tyckte jag att jag drog "vinstlotten" som fick hämta på dagis istället för att lämna. Men nu inser jag att det faktiskt måste vara lite skönt att lämna på morgnarna som sambon gör. Att lämna innebär ju "bara" att man fixar sig i ordning på morgonen, väcker lillen, ger välling, klär på och sen åker till dagis, kramas å vinkar hejdå (jobbigt och vemodigt VARJE gång).
Att hämta är betydligt gladare!!! Man möts av en solstråle som inte alls vill hem. *charmtroll* Det tar sin lilla tid att leka färdigt, visa och sen busa vägen till bilen. Men det är riktigt ljuvligt. Ingen stress och inga måsten, man har lämnat jobbet och resten av dagen är man mamma. Väl hemma i hallen däremot börjar gnället, som betyder HUNGRIG. Dags för mellanmål med andra ord.
Ok, av med ytterkläder, in i köket fram med en frukt medan jag fixar något mer att äta. Lite små stress sen lugnt och skönt. Därefter vill man såklart leka med sin busunge som man har saknat som en tok! Plötsligt är klockan fyra eller halv fem, och man måste börja med middagen! Redan?! Vart tog dom två timmarna vägen?!
Ville tycker det är jätte roligt i köket! Medan mamma fixar käk, ska han leka i vasken. Helt ok.
Han står där och blaskar lite lugnt och stilla. Pratar lite. Men är oftast VÄLDIGT konsentrerad. Inte det lättaste att sno ihop middagen med en liten kille mitt i vårt lilla kök, som dessutom drittlar med vatten. Halkvarning på HÖG nivå. *ler*
Hur eller hur är maten klar på en halvtimme så där.. Då är det alltså dags att få lilleman att SLUTA diska. Oh MY Good!! Vill han så klart INTE! Ett ramaskri kommer ur honom. Och han blir helt hysterisk. Trotts att jag en stund innan börjat säga "Nu ska vi bara diska en lite stund till" och lite senare stängt av vattenkranen och sagt"Så nu stänger vi av vattnet, för nu ska vi städa undan efter oss så vi kan äta". So far so good. Jag ställer fram maten på bordet och gör klart. Går återigen fram och säger "NU ska vi äta. Nu får vi lägga undan sakerna, Så får vi diska en annan gång." Jag lyfter ner honom från stolen och ställer honom på golvet. Å i det ögonblicket blir min solskensson som förbytt. Tårarna sprutar, han gallskriker och bara står och hoppar. Han rycker i stolen och är riktigt ARG. *suck*
Samma visa varje gång.
Sätter mig på huk, stryker min hand över hans arm och säger "Nu ska vi äta mat Ville. Vi får diska en annan gång igen. Jag förstår att du är arg. OCh man får vara arg. Men det spelar ingen roll. För nu ska vi äta i alla fall. Kom nu." OCh så lyfter man upp ett sprattlande barn och kramar om, och infomerar igen "Nu ska vi äta". Så fort man sätter han på sin stol, så lugnar han ner sig. Tar sin sked och börjar äta. Vi äter båda två. *efterlängtat* Halva portionen går bra... Sen ska resten ner på golvet. *suck igen*. Jo visst han är inte äns 1½år än, men varför slänga på golvet?! Här känner jag vissa dagar att huvudvärken kommer krypande. Lusten till att bara slå näven i bordet och säga "NU får det vara nog!" är endast en hårsmån ifrån. Men vad skulle det tjäna till? Så lugnt å bestämt säger jag "Nej Ville. SÅÅÅ gör vi INTE. Man slänger INTE maten på golvet! Då får du gå ner och ploclka upp det, så har vi ätit färdigt." (Ibland känner jag mig så över-pedagogisk så jag själv nästan kräks. Tänker till och med att : Om någon hör mig nu, så skulle jag uppfattas som fröken präktig. TUR ingen hör!) Så lyfter jag ner honom på golvet, sätter mig på kuk, och så plockar han/vi upp maten. Sen får han bära bort tallriken till disken innan vi tvättar av hans händer och mun. Så nu kan du gå å leka. *pust*
Min mat är så gott som kall. Lika bra att torka bort allt kladd innan det torkar in. Lika bra att diska undan allt så det är gjort innan han ska sova. Vips är det kväll och dags att svida om till pyamas. Varva ner lite med stilla lek och mys. Välling, och mer mys. Och sen är Ville så trött att han nästan stupar i säng. Inga problem med lägningen där inte. *skönt*
Och klockan är inte mer än halv sju! Yey! MEN efter detta maraton-rejs är jag helt färdig. Så nu skulle man behöva göra ngt väldigt aktivt för att inte gå ner i soff/data läge och sen inte ta sig här ifrån. Gör man det? Aldrig.. Man tassar ut ur köket. Pustar ut. Sätter sig antingen vid tv:n eller datorn och utan att man vet ordet av är det dags för en annan att gå å sova oxå.
SÅ jag avundas Henke ibland. Han lämnar på dagis. Och sen har han bara sig sjäv att tänka på ända tills han kommer hem. Vilket allt för ofta inte är innan Ville somnat för natten. Den enda dagen han hämtar på dagis är samma dag som han har sin träning. Så den dagen måste jag skynda mig hem, eftersomhan måste sticka vid halv sex, och då ska han hunnit packa sin träningsväska och den biten oxå (visst det råt på nolltid, men det ska ändå göras). Och Ville ska ha mat å uppmärksamhet. Så den dagen är ÄNNU mer stressad än de andra dagarna. För då kommer jag hem MITT i stresset. *skakar på huvudet*
Alltså jag KLAGAR INTE! Jag stormtrivs med min tillvaro. MEN ibland önskar jag bara att man IBLAND kunde få känna hur det känns att komma hem och allt är fixat.
Märks att jag är trött och hungrig just nu va. Skulle behöva tandpetare för att hålla upp ögonen känns det som. Magen kurrar. Klockan är snart halv åtta. Undrar hur sent han tänkt komma hem idag? Han frågade om det var ok att han stannade kvar på jobbet ett tag. Inte kan jag neka han till det?! Av vilken orsak? Han hade oavsett vad inte kommit hem förrens straxt innan fem. Och då är ju maraton loppet över, och man har börjat varva ner. Nej jag skulle inte vilja byta med honom. Skulle sakna ihjäl mig efter Ville om jag bara träffade honom en timme på morgonen. Finns inget härligare än att se honom skina som en sol när han leker i vasken. Eller sitta å prata med honom när man äter mellanmål. Leka med bilarna på hans rum är en annan favorit. Han pratar och grejar och är bara för skön! Å myset. Att sitta i soffan med en bok eller en film. Kramas och pussas. Busa lite och mysa ännu mer. För att sen bära in en trött varm och kramgo kille till sin säng. Pussa massa mer och säga godnatt. Massa slängpussar medans man backar ut genom dörren och ställer den på gänt. Man älskar honom verligen så det gör ont i en. Den lycka och kärlek han ger är större än ALLT! Och jag hade varit så ledsen om jag inte fått min dagliga dos av honom. *ler vemodigt*
Visst någon dag då å då måste man ju stå över, för att kunna ta en fika med en vän efter jobbet eller så. Men inte hade jag velat ha det så regelbundet. Nej belöningen jag får efter maratonet är värt allt stök och stress. LÄTT!
Att ha barn är det häftigaste jag upplevt.
Summan av kardemumman =
Jag kan skatta mig lycklig som har fått möjligheten att bli mamma!
*TACKSAM*

Oj, vilket inlägg MOHAHAHA!! *fniss*
I´m Back on the blogg!

*vink* *vink*

(Nu kom min Darling hem, MED mat! kl.20.01 )

*gone*

***